Turismen är världens största näring och den påverkar hela kontinenter både socialt och miljömässigt. Näringen kan i vissa fall berika fattiga länder men på många sätt är den tyvärr destruktiv. För att kunna förändra detta krävs ökad medvetenhet hos den enskilda konsumenten – den västerländska semsterresenären. Positiva beteendemönster från turisternas sida kan göra skillnad mellan exploatering och en ökning av destinationens välstånd om dessa är norm. Motsatsen däremot kan faktiskt liknas vid en form av modern imperialism.
Det här inlägget ger en överblick på problem som är värda att känna till.
Ekonomi:
Länder i tredje världen är ofta högt skuldsatta (till väst) och därmed i stort behov av utländsk valuta för att amortera sina lån. Turism är en exportvara där det som exporteras är upplevelser inne i landet för inkommande resenärer. Detta innebär att ett turistland skulle kunna minska på sina övriga exportprodukter och ändå få in gott om utländsk valuta. Så är emellertid inte alltid fallet. Ofta är hotell, flygbolag, barer mm. ägda av utländska företag. De anställda inom dessa koncerner rekryteras också utifrån liksom varorna (souvenirer etc.) till försäljning som är importerade. Pengaläckaget från värdlandet kan därmed bli omfattande, ofta mellan 70-90%! I och med denna vetskap är det än viktigare att den enskilda turisten ser till att pengarna denne spenderar hamnar i det lokala näringslivet och inte i händerna på Europeiska och Amerikanska företagskoncerner.
Sociala förhållanden:
Turismen sysselsätter idag drygt 10 % av världens arbetare. Detta gör branschen till en av världens största arbetsgivare. Tyvärr måste sägas att villkoren för turistarbetare världen över inte alltid är godtagbara. Speciellt i u-länder kan förhållandena vara under all kritik. Det kan handla om barnarbete, orimligt långa arbetsdagar, låga löner eller löner baserade enbart på kommission (tex lön per såld drink osv.) mm. Turismen utgör på många platser även en grogrund för prostitution av både vuxna och barn.
Lokalt kan turism skapa social obalans genom sin dominans av näringslivet. Inflytande från globala koncerner kan bidra till att lokala företag slås ut och befolkningen hamnar i beroendeställning till utländskt kapital vars enda syfte är att tjäna pengar på ortens turistiska attraktivitet. Fattigdom hos lokalbefolkningen kan därmed permenteras. När orten förlorar i status som turistmål drar besökarna till nya ställen och med dem följer hotellkoncernerna och andra inkommande näringsidkare. Samhället överges efter att ha sugits ut.
Kulturminoriteter kan stärkas av turism, värdesättas ekonomiskt samt göra befolkningen enade i den kulturella identiteten. Problemen uppstår när kulturen måste anpassa sig till de ekonomiska och tidsmässiga ramar som turismen sätter. Till exempel kanske turisterna kommer under en tid på året då en viss traditionell religiös ceremoni, som har turistiskt attraktionsvärde, just har avslutats. Ska man då förskjuta ceremonin från sitt traditionella datum för att kunna slå turistiska mynt av den?
Miljö:
Det finns många exempel på när turismen hjälpt till att bevara enskilda arter och naturmiljöer. Bevarandet av de utrotningshotade bergsgorillorna i Uganda är väl ett av de mest kända. Att enskilda högt aktade och namnkunniga attraktioner värnas av turistbranschen är inte så konstigt. Värre är det med närnaturen kring de turistiska komplex som vuxit upp över hela världen. Dessa slukar enorma mängder av lokala resurser och djurlivet och känsliga naturmiljöer får här stiga åt sidan i förmån för de utländska gästernas behov. Vattenbrist uppstår när golfbanorna, som kräver ständig bevattning, breder ut sig. Havsköldpaddor förlorar sina äggläggningsplatser när sandstränder ockuperas av badturister. Havsmiljöer förorenas när hotellens avlopp leder rätt ner i havet och korallrev dör.
Demokrati:
Ofta har lokalbefolkningen i en typisk charterort belägen i tredje världen inte mycket att säga till om när det gäller hur lokala resurser skall nyttjas eller hur arbetsvillkoren ser ut. Vem har rätt att bestämma vilka som har tillgång till en sandstrand för sol och bad? Förbud mot fackföreningar är heller inte ovanligt.
Minns även att blott några få procent av världens befolkning har råd att resa. Fattigdomen i övriga världen är en förutsättning för att denna minoritet ska få sådan tillgång till den som semestermål. Ur ett globalt perspektiv på demokrati… är det rättvist att världens fattiga länder har blivit de rika ländernas lekplats?
Fördjupning:
För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas bloggen Hållbar Turism och författaren Jennie Dielemans reseskildring ”Välkommen till Paradiset”.
Alternativportalen 
Kommentera