Skrivet av: Malya Hari | 25 januari 2010

Bo, lev och arbeta…

I boken ”Boende och livsform” av Åke Daun (1980) finns en del intressant kunskap kring hur det kommer sig att vi lever och bor som vi gör nu och lite om hur det var förr.
För att illustrera mina två tidigare inlägg i ämnet tänkte jag låta Åke Dauns berättelse ”Ett historiskt reptrick” få tala.

”Erik Bengtsson är en fiktiv person som vi placerar i bostadsområdet Storvreten, beläget i Botkyrka, en kommun i Södra Stockholmsregionen. Han har sin arbetsplats i Midsommarkransen, sydväst om staden. Han åker bil till arbetet på grund av de dåliga tvärförbindelserna.

Låt oss nu med fantasins hjälp placera Erik Bengtssons anfäder i Midsommarkransen, vilket var en jordbruksbygd på 1830-talet. Låt oss göra det fantastiska antagandet att Erik arbetar på släktgården just under denna tid, men att han likväl har sin bostad i 1970-talets förortsområde i Botkyrka.
Arbetssfären är alltså 1830-talets, boendesfären 1870-talets.
För detta historiska historiska reptrick behöver vi vår livligaste fantasi. Men kanske kan den hjälpa oss att se på vår tids kulturmönster med mer obeslöjade ögon än eljest.

Folket lämnar slogen på utmarken när skymningen är långt gången och drar mot gården. Man vandrar gruppvis, de unga kvinnorna för sig men påpassade av pojkarna, som skojar högljutt och vänskapligt drar i deras flätor. De äldre går snabbare, många sysslor väntar.
När sällskapet når inägorna viker Erik Bengtsson som vanligt av mot öster. Han har en bil parkerad vid stora landsvägen.
I kvällsmörkret sammanfaller hans gestalt nästan helt med naturen, syns bara tydligt som en skuggbild, när han på backkrönet avteckanar sig mot himlen.

Numera är man visserligen van vid Eriks självvalda isolering, men av och till dryftas den bland gårdsfolket i hans frånvaro. Varje söckendag, i kvällningen, lämnar alltså Erik sin by för att resa de två milen till Storvreten, dit han numera alltid drar sig undan.
På söndagarna syns han ej heller i kyrkan. Han avstår från samspråket på kyrkbacken, lockas varken av sup eller kyrkkaffe.
Sjuttonåriga Stina, som slänger blickar åt Eriks håll, hörs ibland sucka när han viker av mot stora vägen.

Det finns en gåtfullhet i Eriks liv, som verkar som en besatthet. Han är glad och god, rapp i tungan, men när skymningen faller är det som vore det ett sug bortifrån, som ett främmande väsen tagit över hans sinne. Han säger ”adjö”, viker av, är borta. Erik Bengtsson lever ett dubbelliv.
I Storvreten har Erik ställt sig ett liv utan sans. Han dväljs i ett byggnad bland främlingar, som envist yrkar på samma hemligliv som han själv. Förtegna rör de sig i den slingriga förstuga som förbinder våningarna, talar gör de blott bakomslutna dörrar och reglade lås. Erik nyttjar stuga, anderstuga och kammare, vet gårdsfolket att berätta. Oftast vistas han där ensam, tillreder allena sin kvällsvard.

Han känner ingen i Storvreten. Somliga av grannarna talar med främmande tungor, stämmar från den främre Orienten, Balticum, Grekland och Slovenien och det svartaste Afrika.
Många är svenskar men från vida omkring. Att Erik heter Erik vet ingen i bygden. På hans dörr står endast fadersnamnet inskrivet, men fadern är för ingen bekant.
I sin del av byggningen tar han stundom emot långväga resande – från Väsby, Älta, Träkvista och Borås – och just dessa har han utnämnt till sina förbundna.
Sällskapet har bildats på grunder som ingen känner utom Erik och dess medlemmar vet ej alldeles vilka de övriga är.
En och en eller två i sällskap slår de sig ned i Eriks anderstuga.

Runt ett lågt bord sitter de och utväxlar tal om utskylder och penningar, bilar och kvinnor, brännvin och resor. Deras olika liv är alla åtskilda, de är ej släkt eller grannar, inga kontrakt eller kooperationer binder den samman.
Med Erik före tillfälligheter dem samman. En var i Eriks arbetslag för länge sedan, men från tidigare arbetslag saknas i detta sällskap för de flesta. En var kamrat i Eriks folkskola, men övriga skolkamrater saknas här. En tredje var soldat, liksom Erik, men av hela troppen återfinns blott denne.

Det är becksvart när gårdsfolket når stugan, men ett blekgult ljus når ett stycke ut på backen. Sjuttonåriga Stina går in samtidigt som de gifta karlarna. Hennes jämnåriga är tre hästlängder bakom. Snart skall alla placera sig på bänkarna längs bordet, utom Erik som åter valt att lämna byn.”

Berättelsen lämnar många intressanta saker att fortsätta att fundera över och får saker som vi ofta ser som självklara att belysas i ett nytt ljus.
Den är skriven av Åke Daun på 70-talet. Hur har saker förändrats sen dess? Internet har till exempel slagit igenom och kanske skulle Erik nu suttit framför en dator och umgåtts med folk genom den på fritiden?
I undersökningar som mäter lycka så hamnar länder som vi anser ha ett eländigt läge (fattigt och hårt…) ofta högt upp, och i USA pekar lycko-statistiken envist mer och mer ned sedan 50-talet trots att den materiella standarden är betydligt högre nu än då.

Allt var inte bättre förr kanske, och meningen nu är inte att idyllisera, men det är intressant att tänka att vi kanske kan försöka förena de positiva aspekterna från livet förr med modern kunskap som kan vara till nytta?
Tydligt torde det väl ändå vara för de flesta att vi går mot vägs ände i ett samhälle som inte är friskt?

Annonser

Responses

  1. huråker man till vårby gårby gård till storvreten


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: