En liten anekdot om akne och kost

– Eh… du har inte funderat på att göra något åt det där?

Jag hade akne i 12år innan jag blev av med den genom anammandet av en speciell diet. Från 12-24års ålder gick det upp och ner från låg till hög grad av akne… men finnarna försvann aldrig helt under den här tiden. Det var ett dubbelt problem. Det var inte alltid lätt att hantera de negativa sociala aspekter som kommer av att ha mycket finnar men behandlingarna av aknen som läkarna ordinerade kunde faktiskt vara ett betydligt större problem, vilket jag återkommer till senare i texten. Det skall även sägas att akne inte bara är ett hudproblem utan även något som påverkar dig psykiskt inne i kroppen och då syftar jag inte psykologiska problem härrörandes från det sociala livet. Många aknedrabbade vittnar om att de ofta är trötta, hängiga och på dåligt humör på ett sätt som inte känns naturligt. Själv var jag helt förstörd inombords av aknen, ofta trött och ofta sur. Det fanns liksom ingen gnista. Jag önskar jag visste orsakerna till detta. Läkarna visste det i alla fall inte!

–Nej nej, de där grejerna ska du inte gå på. Det finns absolut inga vetenskapligt bevisade samband mellan akne och kost. Här, jag skriver ut nått åt dig!

Det finns en hel värld av skolmedicinska och alternativa läkemedel att välja bland för den som är aknedrabbad. Jag själv prövade många av dem. Min dermatolog sade att läkemedel var den enda vägen att gå och jag litade på honom. Han skrockade lätt nedlåtande när jag frågade om det fanns någon speciell kost eller så som kunde hjälpa och sen hävdande han att det inte fanns några vetenskapliga belägg för kostrådgivning mot akne. Tonen var smått hånfull på något vis. Han fick mig iallafall att känna mig dum som ställt den frågan. Vad jag sedan fick, istället för kostråd, var olika piller, salvor, krämer etc. med låg eller ingen effekt. Men dyra var de allihop! Min dermatolog förklarade att varje medicin måste testas i minst tre månader eftersom det tar så lång tid för en finne att utvecklas från grundämnet, den första ”pluggen” som bildas inne i poren. Det känns sådär skoj att testa något värdelöst i tre månader för att sedan testa något nytt värdelöst i tre månader till, fortsättandes i en ändlös spiral. Jag prövade också lite alternativa grejer så som pantotensyra (vitamin B5) och en spray, Ketsugo, gjord på nått ämne från hajar, vilket inte heller hjälpte.

–Roaccutan fixar det åt dig. Det hjälper alltid. Inga problem! Fast vi måste ta blodprov på dig kontinuerligt så att vi vet att inte levern tar skada av det.

Efter flera års försök med olika mediciner, resulterande främst i en signifikant avdränering av min mors likvida medel, fick jag medlet Roaccutan utskrivet. Detta är den sista utvägen för en aknedrabbad. Egentligen är medicinen förbjuden i Sverige, i alla fall på den tiden, men i krävande fall fick den användas. Ett sådant fall var jag. Roaccutan är syntetisk A-vitamin som ges i en dos anpassad efter kroppsvikt. I mitt fall betydde det sex kapslar morgon och kväll som skulle intas under ett års tid eller tills en totaldos uppnåtts. Det blev sannolikt det värsta året i mitt liv. Det är nämligen så att biverkningslistan som följer med förpackningen till Roaccutan är väldigt lång. Exempel ur innehållet är självmordstankar (folk har de facto tagit livet av sig när de ätit Roaccutan), smärtor i leder, uttorkning, kronisk depression och fosterskador. Av de uppräknade exemplen fick jag alla utom det sistnämnda som jag undslapp av naturliga orsaker. Jag fick köpa ögon- och munsalvor att ha med mig överallt eftersom ögonen och munnen var konstant uttorkade. Ibland smörjde jag flera gånger i timmen. Det var som om jag vandrade i en öken oavsett väderlek. Munsåren var permanenta och kroppen värkte ofta. Finnarna minskade inte heller förrän behandlingsperioden nästan var över då giftet faktiskt fick överhanden över dem. På ett sätt var det fantastiskt att bli aknefri… men till vilket pris!

I två år var jag sen nästan helt ren i hyn. Finnarna var åtminstone inget problem längre. Men sen kom de tillbaka igen 2år senare, ordentligt om än inte i samma utsträckning som innan Roaccutanet. De ärrbildande varianterna som jag haft rätt mycket av tidigare hade försvunnit för gott vilket trots allt var något positivt.

Under de kommande åren fungerade faktiskt de vanliga läkemedlen bättre. Speciellt en antibiotika, Tetracyclin, gav bra resultat så länge jag åt det. Men så fort jag slutade fick jag massiva utbrott… precis som om aknen bara hållits tillbaks och lagrats upp i väntan att få komma ut! Apotekets salvor var nu ett okay komplement också men i tonåren hade de varit värdelösa. Nu var jag snart 23.

Läs fortsättningen här!

Annons